genting blifvit bekant. Ännu samma afton uppsökte Carl sin advokat. — Detta papper är fullkomligt giltigt, sade denne: Albrechts förmögenhet sinnes ännu, och följaktligen kunna vi göra anspråk på densamma. Jag följer i morgon med er till hr Junker. Och så skedde också. Då Horn fick höra talas om, huru underbart händelserna fogat sig, utbrast han i tårar. — Det gifves dock ett samvete! utropade han, och samvetet är försynens verktyg. Jag har också åtskilliga meddelanden att göra er. Advokaten infann sig på bestämd tid och begaf sig med sin client till Junker. De funno den unge mannen, blek och förtärd af sorg, i sitt rum; luget afhörde han dock hvad advokaten hade att andraga. Derpå öppnade han dörren till ett angränsande rum och lät gästerna inträda. I ett tillstånd af känslolöshet drog han undan förhänget. Ett lik låg på den hvita bädden .... det var Cecilia. — Min hustru har denna natt dött i den förfärliga sjukdom, som åstadkommit så mycken jämmer och så myc