Norrländska Korrespondenten – 24 augusti 1866, sida 2

jag att jag i brådskan behållit den lilla nyckeln i handen . . . jag gaf den åt den sjuke, som stoppade den i sin börs. Sedan förlorade flalling sansningen och föll ned på soffan ... jag bar honom i sängen .... Läkaren kom .... Något mera kunde IIorn icke höra, emedan paret aflägsnade sig från löfsalen. Men han visste redan nog. Nästan förlamad af afsky och förvåning, qvarblef han ännu tio minuter i samma ställning, sedan reste han sig upp och lemnade trädgården på samma sätt, som han kommit in i densamma. Samma afton skulle medföra åt Carl ytterligare lycka. Sedan han stängt kontoret, begaf han sig till sin älskades boning. Fru Bauer öppnade, mycket upprörd, dörren för honom. — Ändtligen kommer ni då! utropade hon. — Min Gud, hvad har händt? Hvar är Augusta? Ni darrar ju så, att ni knappt kan tillsluta dörren. Fru Bauer förde honom in i rummet, der hans fästmö emottog honom med öppna armar.