Norrländska Korrespondenten – 21 augusti 1866, sida 2

— Emedan jag behöfver honom. Förblif ni lugnt qvar i ert kabinett; jag skall sörja för det öfriga. — Har ni då särskilda skäl att handla sålunda? frågade den unge mannen. — Visserligen; jag handlar aldrig utan skäl. — Gif mig någon tröst, bäste Horn, blott genom en antydan! — Snart, snart! Ännu har jag blott förmodanden och sannolikheter. Den allraminsta visshet skall jag genast meddela er. Den första terminen för afgifvande af svaromål å stämningen var förliden, och processen hade börjat. Samma dag, kort före kl. 3 eftermiddagen lemnade Horn i all hemlighet kassakontoret. Då han kom uti förstugan, mötte honom Selma; hon helsade vänligt och passerade förbi honom. — Det är rigtigt! sade den gamle för sig sjelf. I dag skall jag väl få visshet. Han gick ut på gården, der fat och lårar lågo uppstaplade. Arbetarne voro sysselsatta i magasinerna. En stor pe