Norrländska Korrespondenten – 14 augusti 1866, sida 2

du ställer till mig en förmaning, som min sonliga vördnad för min fader och hans minne gör alldeles öfverfödig. Jag upprepar, att jag skall uppoffra allt, hvad jag eger, om det gäller att tillfredsställa väl grundade anspråk. Jag står här som medlare emellan dig och min fader. Trodde jag dig obetingadt, så constaterade jag ju en oredlighet, af min fader, det är i sanning en oredlighet, att icke bokföra en summa af sjuttiofem tusen thaler, isynnerhet då hans enda syster insatt densamma i rörelsen. Jag kallar det icke vårdslöshet eller försummelse, tillade han vredgad, utan rent ut ett bedrägeri Den ärlige köpmannen håller ordning och reda i sina böcker; skurken tillställer oreda, för att kunna draga nytta deraf. Om du förmår det, tant, så gif mig en fingervisning, huru jag skall kunna finna en väg ut ur denna labyrinth. Nu var det Selmas tur att blifva förvirrad. — Ja, det är en labyrinth, hviskade hon. Lemna mig tid. — Hvartill?