Den malplacerade tuölstiten, som leswer af skyddstullar, få småningom, ty häftiga öfwergångar skada alltid, upphört att existera; när wåra kreditbruk och wårt bant: wäsende blifwit ordnadt på ett, för ett land med wåra små resurser, mera lämp: ligt och praktiskt sätt; när lyxen och be gäret att lefwa öfmer fina tillgångar en gång hunnit stäfjas af den ännu i wårt land ide erkända satsen: endaft arbetet är en ära, under hwilken form det än bedrifmeg, — då först skall samhället blifwa sundt och friskt, och på ruinerna af den byggnad fom nu darrar i fina grundwalar, hwilka bestå af öfwerspekujation, wanwårdade kreditbruk, lefnad öfwer tillgångarna samt wårt banksystem, skall det nya samhället gå styrka och en helsosam utweckling till mötes. — Ang. polismästaren Wallenberg skrifwer en Stodholms-forrefpondent till Esk. Korr. följande: Man tar nu för gifwet, att Wallenberg fnart blir afffedad från fin polismästarebefattning, hwilfen han wisat fig rent inkompetent att sköta, ty man will hoppas att wederbövande ide längre wåga göra en konst i ben allmänna opinionen. Wallenberg sjelf kommer dock minsann icke att begära af: sked, utan att dertill wara nödd och twuns gen. Det är nemligen här kändt att han wid återkomsten från sin Romresa wille twinga fig in i utöfningen af pos lismästarebefattningen. Men undverftåthållaren Almqwist motade Olle i grind derigenom att han gid upp till öfmerståthållaren Bildt och i allwarsamma ordalag förehöll denne, att det kunde wara ganska farligt att uti ifrågawarande fall spänna bågen för högt, eller med andra ord att det icke gick an att widare anwända Wallenberg på polisstolen. Och oaktadt Wallenberg mar hr Bildts guld: gosse, blef Han derefter af hr Bildt förs ständigad att begära förlängd permission. Det gick nemligen ide an, tyckte man, att helt sonika afsskeda W. med detsamma, hwilket likwäl warit det rättaste. — I Göt.-Boftens weckolrönika läses bland annat: Sara, Margaretha, Iobanna, Magdalena, Emma, Christina, Fredrik, Jacobus och Martha, I hafwen hedrat eder! Den ominösa weckan är förbi utan allt för mycket sqvättande, det war endast Margaretha som dundrade liti smått i Fredags, men Johanna som släppte till lipen på förmiddagen pre senterade deremot på eftermiddagen det briljantaste uppehållswäder, fom federmera fortfarit under hela weckan. Om man skulle funna och wilja uppgöra en prohabilitetskalkyl öfwer huru många ffålpund, o nej, lispund foder och kaffe, huru många åmar grädda, huru många tunnor småbröd, fom under dessa dagar konsumerats, skulle wåra nationalrtonomer säkerligen barna. Och hwilla ffoc ningslösa plundringståg mot rosorna och liljorna uppå marken, hwilka grymt ryckts bort från lifwet och solljuset derute i den strålande naturen för att hamna på ett namnsdaggbord i en qwafjungs frukammare, dömda att, nedproppade i en färgaprunkande vag, sluta fina dar gar till hälften tränkta i stinkande mat ten, på en birå mellan en burk fanelpomada och en flaska Bau de Lavande! Huru många fföna tankar och d:o rim ha ide i dessa dagar skådat dagens ljus och framburits prentade på konstigt måfade blad. En namnsdag utan verfar, fy då, bättre wett har en la, nej skall det wara riktigt på föfden så låter det få här: På Dänna dag Där Solen härrlikt målar Med Juwlig Purrpurr dinna tätka milda Drag Kannskje åm en Blämma du Dig wålar Jfrånn En wen, min glada welönstan Tag. Såm går ur juppet aw et troget järta O bliv! få lycelig ådjå Säll Ja motte Jngen Sårglig smärta nånnsin be Slöga din Lewnads Qwel. — Utsigterna för flörden i Finland äro denna sommar mycket lofwande; enas handa underrättelser ingå äfwen från Norge.