Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1866, sida 2

uppväcka hos mig den misstanken, att du icke är helt och hållet oförberedd. Tillstå blott, att du begrundat och öfvertänkt denna angelägenhet, och att den icke är helt och hållet främmande för dig. Carl, Carl, du rodnar! Förgät icke, att jag är din faders syster, annars måste jag också förgäta att du är min broders son. Tror du då, att din fader låtit mig fortfarande vistas i sitt hus, om han icke haft bindande skäl dertill? Skulle han frivrilligt hafva rådgjort med mig i affärssaker. Jag har handlat lättsinnigt för mig sjelf och haft obegränsadt förtroende till min bror. Carl, vanhedra icke din fader i hans graf! Den unge mannen kände en brännande rådnad på sina kinder. Selma hade träffat den rätta punkten. Han måste tillstå för sig sjelf, att han icke befann sig på rätt väg, och att han med list eftersträfvade hvad som varit hans pligt att med fullkomlig öppenhet söka ernå. Den osanning, han uttalat, låg honom tungt på hjertat, och han förmådde knappt dölja sin förvirring, (Forts.)