Norrländska Korrespondenten – 10 augusti 1866, sida 2

förda. Låtom oss nu antaga, att tant tillgriper det sista medlet och anställer en process emot mig. — Derhän måtte det väl icke komma! — Då mäste jag vid förhöret göra den invändningen gällande, det jag icke tror, att tant Selma någonsin varit i besittning af en så stor summa..., — Carl! Carl! — Och domaren skall fråga: Huru har käranden bekommit de penningar, som hon skall hafva lånat sin i betryck varande broder? Familjen Halling har alltid varit fattig, och förmögenheten har min aflidna moder ensam medfört... Då tant, måste du bevisa, att du först och främst verkligen egt summan, och för det andra, att du lånat den åt din broder. År detta väl bevisadt, då blifver jag naturligtvis utan vidare omständigheter dömd att återbetala penningarne. Selma hade, malitiöst leende, betraktat ringen på sitt finger. — Du förfar ganska raffineradt, sade hon, och på samma sätt måste jag också gå till väga. Dina argumenter, som verkligen äro klara och bindande,