Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1866, sida 2

ser. Då jag ansåg mitt kapital vara väl placeradt, äterfordrade jag icke detsamma. Min broder kallude mig alltid delegarinna i rörelsen och lofvade att kreditera mig räntorna. Jag har icke funnit något conto, som bär fasters namn. — Obegripligt, obegripligt! utropade Selma, förskräckt. Skulle väl hans plötsliga död hafva förhindrat min bror att försäkra mig om min rätt? Jag kunde icke tala med honom, han led outsägliga plågor och var oftast sanslös. Det skulle hafva varit grymt af mig att martera den lidande med tal om affärer. Läkaren sökte att från den sjuke afhålla allt som kunde uppröra honom. Underrättelsen om hans död uppskakade mig så, att jag förglömde allt annat. Carl, som var beredd på detta samtal, svarade helt lugnt: — Jag hoppas bästa tant, att du icke tror, det ens den ringaste tanke på att förorätta eller skada dig skulle kunna uppstå hos mig .... (Forts.)