saken, som man ämnar anförtro någon ät nog wigtig för att wara en hemlighet. De små hemlgheterna fordra den ftörsta emsorg. De flesta menniskor tro, att de gjort nog om de någon tid tegat dermed; och deröfwer fan man knappast förundra fia, såwida i deras natur lig: ger ingenting, fom påminner dem berom, att salen blifwit dem såsom en hems ligbet anförtrodd. Ofta är det sälrast att dölja en fat, äfwen för fina bästa wänner. Har man beslutit att lemna wännerna ur spelet, så kommer man troligen att mindre fällan påminnas om fina bekymmer. Få menniskor ega nog tatt att funna afgöra när be skola tiga samt när de böra er: bjuda sitt råd och bistånd. Man borde aldrig onödigtwis anför: tro någon en hemlighet hwars förmwar vande blir honom swårt och fom fan ädraga honom andras missnöje fålunta, att sedermera blir utrert, att dessa war rit föremål för hemliaheten. — Läng: tar man efter hjelp och deltagande, så bör man unswika, att i fin egen olycka inblanda andra personer. Meddelande af egna hemlisbeter älta: ger oss samma answarigbet, fom bemas rancet af wåra medmenniskors. ——— ——— — — —