— Men jag tillåter er icke att resa förr än det kan ske utan fara för ert lif. Läkaren skref ett recept, afskickade en betjent dermed samt ropade på kammarjungfrun gaf henne föreskrifter, hvilkas punktliga efterföljd han hos henne inskärpte. Vilhelm Junker stod vid sin hustrus — Ar du rädd för mig? frågade hon med ett smärtsamt leende. — Nej, o nej! Han ville fatta hennnes hand; bon drog den hastigt tillbaka. — Rör icke vid mig, Vilhelm, rör icke vid mig. — O, hvarför då? — Jag kan icke uthärda att du utsätter dig för faran att blifva smittad. Du inandas samma luft, som jag, du och bebor samma rum, som jag . . . redan detta gör mig bekymrad. vilhelm, jag fordrar en tjenst af dig. — Med glädje uppfyller jag allt. hvad du önskar! — Nå res då ensam, om jag icke kan följa dig. Du känner ju faran . Vilhelm föll på knä vid sängen, fattade häftigt den sjukas hand och utropade lidelsefullt: — Jag skulle resa utan dig! Jag skulle qvarlemna dig sjuk! Gäller det också mitt lif, så viker jag icke från ditt sjukläger, Lifvet är för mig ingenting, om du icke delar detsamma med mig. Jag vill, jag kan icke lefva utan dig. Cecilia, öfvergif all tanke på skiljsmessa! — Älskar du mig uppriktigt? frågade hon ömt. — Ack, det vet du väl! — Nå, bevara da ditt lif. Det kan ju hända, att du sjelf svårt insjuknar under det att jag tillfrisknar. Om jag då blefve frisk, om jag sökte dig, utan att finna dig .... Denna tanke kom henne att rysa, och hon betäckte ansigtet med båda händerna. — Nog nu, förklarade läkaren och framträdde. Dylika scener kan jag icke tilata. Ännu hyser jag hopp, att sjukdomen icke skall blifva allvarsam. Det finnes mänga lätta sjukdomsfall, som ga öfver på några dagar, om hjelp erhålles i rätt tid, och detta har skett här. Följ mig, min vän, så att den sjuka må få lugn och ro, och att de ordinerade läkemedlen må kunna verka. Jag kan annars icke ansvara för utgången. Han drog den förtviflade maken med sig i nästa rum, der denne sjönk ned i en ländstol. Läkaren, som gick tillväga lugnt, men kraftfullt, gick ännu en gång in till den sjuka. Doktor, hviskade hon. Här är jag. När besöker ni mig åter? Så tidigt, som möjligt. Godt! Ni gör ert första morgonbesök hos mig? — Ja, bestämdt! — Förbjud Vilhelm att gå in i mitt rum, det skall göra mig lugnare. — Han skall icke få komma in. — Säg mig sedan upprigtigt, om det är fara för handen. Jag har anordningar att vidtaga, som äro afstor vigt. — Det skall på mig. Läkaren befann sig åter ensam med mannen. Dörren till sjukrummet var tillsluten, och det fanns icke någon ske; lita ni säkert tredje person tillstädes, som kunde lyssna på dem. — Doktor, utropade den tröstlöse maken, ett förfärligt öde har drabbat mig. O, att jag skulle gifva efter för Cecilias önskan, att jag icke gjorde ett okufligt motstånd! klaga mig sjelf .... — Tala icke så högt, min bäste vän! Vår kära sjuka behöfver ro, och hon Jag måste ankunde lätt under nattens tystvad störas genom utbrottet af er jämmer. — Ni är en erfaren läkare, doktor; säg mig sanningen rent ut: hvad tänker ni om min hustrus tillstånd? — Jag kan ännu icke gifva något bestämdt Visserligen äro tiden och sjukdomen så beskaskade, att man måste befara det värsta, men icke alla sjukdomsfall slutas med döden; äfven den erfarnaste läkare kan bedraga sig .... många af mina patienter, som varit mycket illa deran, hafva blifvit friska. Jag vågar ännu knappast fälla något omdöme. Lugna er emellertid, min bäste vän, och förlita på Gud. Junker såg på läkaren med stirrande blickar. — Har ni intet hopp? frågade han, Svar. nästan ljudlöst. — Det finnes mycken möjlighet att er fru, som är ung och stark, kan genomgå sjukdomsanfallet; men en klok man gör sig beredd på allt .... — Läkaren måste väl hafva känt till de båda makarnes förhållanden, ty han tillade efter en paus: — Jag råder er som läkare och vän, försigtighet är vishetens moder. — Ni ger mig alltså intet hopp. — Vill ni då icke förstå mig? mumlade läkaren i en ton, som ljöd nästan förebrående. Jag kan icke med säkerhet förutsäga hvarken en lycklig eller Fordra icke af det Allt, hvad min konst och vetenskapen förmår, skall jag pligttroget använda, för att hämma sjukdomens fortskridande. Herr Junker, ni är en man .... I samma belägenhet, som ni, befinna sig nu hundratals .... Var nu också ni en man och en christen. Vilhelm tryckte innerligt läkarens hand. — Jag vill söka lugna mig så myeket jag förmår, jag vill följa ert rad, doktor! Ack, olyckan kom ju så plötsligt, att den fann mig alldeles oförberedd; och så lyckligt med min Cecilia, som är för mig mera än allt annat i verlden. Det förefaller mig, som om jag vore rof för en ohygglig dröm, som om jag alldeles icke skall kunna sätta mig ini de förändrade förhållandena. Doktor, stå mig bi, ni, annars blifver jag helt och hållet öfvergifven. — Det vill jag; att vara er till gagn, är allt mitt bemödande. Men ni måste också höra på hvad jag säger. Jag menar väl med er. Förklara nu för mig er gåtfulla återkomst ... (Forts.) en olycklig utgång. menskliga vetandet det omöjliga. jag lefde