så lätt att noga beskrifva vägen härifrån. — Ack, huru stor blifver icke min tacksamhetsskuld till er, min fru! Jag hade omkommit, om icke ni stärkt mig. Nu kan jag åter gå. Den dryck, ni gaf mig. har uppfriskat mig. — Augusta! ropade fru Bauer. — Hvad vill mamma? — Stanna här hemma, jag kommer genast tillbaka. — Låt mig icke vänta för länge, mamma, — Nej, nej! . Enkan följde med främlingen, som långsamt gick framåt, och de genomvandrade sagta poppelalleen. — Huru står det till i staden? frågade främlingen sagta och med ansträngning. — Illa, min herre. Under de båda sednaste dagarne hafva många menniskor aflidit. Som man säger, har den förfärliga farsoten icke kräft så många offer, som under dessa båda dagar. Och döden inträffar så plötsligt . . . . — Plötsligt? frågade mannen liksom i distraktion.