Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1866, sida 2

Augusta skyndade till köket. — Är ni sjuk? frågade deltagande enkan, som utan fruktan gick närmare intill honom. — Jag tror det . . . mina krafter äro uttömda . . . . en brännande törst plågar mig. Jag hade nästan intet hopp mera att kunna uppnå de första husen. Han lutade hufvudet bakåt och stödde det mot den med vinrankor betäckta väggen. Månskenet föll på hans ansigte. Det var ett blekt, lidande, men regelbundet ansigte, som tillhörde en man af några och fyratio år. Ett rikt, mörkt skägg lät kindernas och den höga pannans blekhet ännu tydligare framträda. Det ryckte i ögonlocken, som slutit sig. Armarne nedhängde slappa. På ett finger af högra handen, hvilken hvilade på knäet, blixtrade en stor signetring. Fru Bauer, som med ett enda ögonkast funnit, att den olycklige icke var någon vanlig menniska, ställde, deltagande, några frågor till honom, men erhöll intet svar. Nu kom Augusta.