Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1866, sida 2

—— — — tet. IIans dammiga skodon antydde, att han tillryggalagt en lång väg. — Ni är sjuk, min herre, återtog enkan efter en paus. Hvad kunna vi göra för er? Edert tillstånd är sådant att ni icke kan uppnå staden. — Jag måste, jag måste! utropade främlingen, sökande att återhemta sig. I Ack, det är så mycket, som beror derPå . .... — Ni vet väl att en förfärlig sjukdom härjar i staden? — Jag vet det, och just derför är min närvaro der nödvändig. Endast en fjerdedels timma, endast tio minuter måste jag vara der. Han försökte ännu en gång att resa sig upp, och det lyckades. — Hvem är det, som jag är skyldig tacksamhet? frågade han. Tala icke om tacksamhet, min herre, jag har endast uppfyllt en pligt som vår religion föreskrifver migMåtte Gud taga er i sitt nådiga hägn om ni nödvändigt måste fortsätta er väg! — Åt hvilket håll skall jag gå? — Jag skall följa er, ty detär icke