Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1866, sida 2

— Mamma, jag har blandat litet vin i vattnet. — Bra, rätt bra: gif hit! Enkan förde glaset till den sjukes skälfvande läppar. — Vederqvick er, uppmanade hon honom vänligt. Främlingen grep hastigt efter glaset och tömde det i ett enda drag. — Tack! stammade han. Gud välsigne er! Nu är jag bättre; det var hjelp i nöden. Sansen återvänder. Hvar är jag? — I staden M:s omedelbara grannskap. Kan jag hinna dit? — Stadsporten är knapt tio minuters väg härifrån. — Himlen vare lofvad! Han ville uppstiga, men det felades honom kraft dertill. Stönande, sjönk han åter ned på bänken. Krampaktigt omslöto hans händer den lysande knappen på rörkäppen. Det var en rigtig gåta, att denne elegant klädde man, ensam, så sent på aftonen och så förfärligt utmattad kom utifrån fäl