— Jag är riktigt ängslig, Carl. — Oroa dig icke, min älskade fästmö; vi äro ju för tid och evighet bundna vid hvarandra. Ack, jag har dock lycka i min olyckal tillade han, i det han lade sin arm omkring den tjusande slickans smärta lif. Döden har frånryckt mig min fader, men lifvet erbjuder mig i stället en skatt, som gör mig till den lyckligaste menniska på jorden. Och jag skall söka att visa mig värdig den lycka, som himlen förlänat mig. — Ack, Carl, om du blott icke måste återvända till den förfärliga staden! Det förefaller mig, som om jag för alltid skulle skiljas från dig. — Tänk på din moders ord, förmanade Carl kärleksrikt. — Jag tänker nog derpå, men de lugna mig ej. — Min närvaro på kontoret är nu nödvändigare än någonsin; endast för att lugna dig, skulle jag undvika staden, men jag är nu chef för vår firma och har allvarliga pligter att uppfylla. Bed för mig, Augusta, och allt skall blifva godt och väl. Alla menniskor kunna dock icke duka under för farsoten ... — Du måste alltså gå?