modrens välsignelse blifvit er gifven! Carl, ni är min dotters trolofvade; jag skänker er det dyrbaraste jag kan bjuda er. Detta var Carls och Augustas förlofning. Man talade ännu en stund om fadrens hastiga och oförmodade död, sedan tog Carl afsked, för att, såsom han lofvat sin bekymrade faster, icke låta henne vänta för länge. För första gangen följde Augusta honom utom byggningen; hon kunde nu göra det, sedan hon var hans förklarade fästmö. Arm i arm gingo de genom popelalleen. Den klart lysande månan utbredde nästan ett dagsljus. Man såg portarne och husen i staden, der en förskräcklig plågoande huserade. Huru stilla och fredlig låg icke sommaraftonen utbredd deröfver. Luften var lugn och stilla och icke ett blad skälfde på träden, som kastade långa skuggor på jorden. En hemsk tystnad rådde i den vidsträckta, klart upplysta trakten. Det unga paret hade kommit till slutet af den långa alleen och stannade. — Nu god natt, Augusta! — Jag följer dig ännu ett stycke, hviskade hon. — Nej, vänd om, du får icke aflägsna dig för långt från hemmet, det ir redan sent. IA -—-— m— —