desamma kostade under den tid på året, då de lätteligen kunde hitföras från an: nan ort. Slutligen. (Ur Sw. Familj-Journalen.) Och fröken Jaquette war wisst fyrtio år, Fast blott tjugofem hon fig utgaf att wara: J ögat stod ständigt en känslosam tår, OM armar och hals woro ungdomligt bara: Snörd war hon och sirlig från topp oc till tå, Men ad! inga friare fommo ändå! Hon tog från naturen den slönaste ros Och säste i loden — en fjäril för winden — Hon tog ifrån konsten twå systrar derhos Och snödde dem läkjullt på hwardera kinden ... Hon perkänder Hade — ett Helt garnityr — (Ehuru dentisten war oförslämdt dyr.) På hwarje supe war hon sjelfstrifwen gäst; Wid sällskapsspektakler Hon lyfte på scenen; Om ungdomen dansade gladt wid en fest, Hon dansade med, fast det wärkte i benen, Hon sträddte på nade, på Häl och på tå, Men ad! inga friare kommo ändå. Wid bröllopp hon gerna bland tärnorna fanns Och skyar af tyll hon kring knotorna höljde, Der stod hon, ett törne bland rosornas krans, od) spesulla blidar den djerfwa förföljde; Men hwarken hon såg, eller wille hsin se, Hon log, såg mot Höjden och åt blanc manger ... Så hann hon sitt fyrtiofemte alltwäl. En länge hon swärmat i solslen, likt myggen. Men då war så när att hon sörjt sig ihjäl, Ty werlden nu wände den enwisa ryggen: Som sagdt: först få grät Hon, men ser blef Hon wred Och sist blef Hun Helig, och det med besked. Och psalmer hon sjöng i de umwaldas krets Od) längtade hem till den ewiga hwilan; Men nämndes en werdsträl, hon wipps war tillreds Att nagga den syndarn med hwässade bilan; Hon afstydde gränslöst den gudlösa Hop Od) fom för fin helighet wida i rop. Moralkakor gaf hon och stundom en flant (Men werldenes barn fingo bara det förfta;) J heliga lag hennes gälla diffant Gaf råd åt en hwar, som fannd hungra och törfta, Men, ödmjuk war bliden och minen odså, Od blef jå alltjemt — fast det kostade på. Till slut fann de heligas pastor fig rörd Af all denna fromhet Han såg oc) han Hörde; Till altaret alltså mår jrölen blef förd, Tech) David han Hette, den arme förförde... Wäl sägs att fitt kors han med tålamod drog, ön stundom, litt namnen, fin harpa Han sas ea.