Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1866, sida 3

— Der komma tvenne fruntimmer: kanske är det våra grannar. På den af månskenet belysta vägen visade sig också verkligen tvenne skuggor, som hastigt närmade sig huset. — IIvad står på här? frågade en fruntimmersröst. — Augusta! Augusta! utropade Carl. Den älskade stod framför honom. Hon räckte honom tigande handen, som han häftigt tryckte till sina läppar. — Hvarför darrar du så? frågade hon, bekymrad. — Emedan jag fruktade att någon olycka händt dig, men nu är allt godt och väl! jag ser dig, jag hör din röst och haller din hand ... God afton, fru Bauer! Ack, förlåt mig, jag måste sansa mig ... — Den unge herrn, förklarade trädgårdsmästaren, ville bryta upp fönsterluckan, för att se efter, huru det stod till. Jag sjelf blef ängslig, då ingen hörde att det ringde på klockan. Ja, det är en svår tid! ö — Tack för ert deltagande, käre granne, sade fru Bauer, rörd. Den gode Guden har hittils varit nådig emot