Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1866, sida 2

omgifna af lefvande häckar. Husen, fyra till antalet, voro alla endast en våning höga. De bildade en sträcka, bakom hvilken lågo trädgårdar och åkerfält. Gångstigen förde förbi husens dörrar. Augustiafton var underbart vacker; i fullt majestät lyste månan på himmelen, utbredande sitt silfverglänsande sken öfver staden, i hvilken ångest, förfäran och sorg herrskade. Men de små byggnaderna lågo der så fredliga, så stilla, som om den onde ande, hvilken for fram genom stadens gator, hade förglömt dem eller icke hade något välde öfver dem. I lindarne hviskade sagta aftonvinden, och frugtträden prunkade med de mognade frugterna, hvilkas tyngd nedböjde grenarne. Här och der lyste ljusen genom fönstren, hvilka voro öppnade för att insläppa den frika aftonluften, och man hörde, huru innevånarne samtalade med hvarandra. Carl aktade icke derpå, utan gick förbi de trenne första husen, men vid det fjerde stannade han. (Forts.)