Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1866, sida 2

Carl räckte henne handen, i det han yttrade: QJag skall icke blifva länge borta. Selma hade först talat om affärernas fortgång. IIvarföre ville hon icke nu juristens inblandning? Hvarföre talade hon om rättigheter och förpligtelser? Hon måtte väl dock hafva någon fordran hos brodren, som hon nu kanske icke ville göra gällande, emedan hon ansåg tidpunkten icke passande dertill. Carl uppsökte verkligen advokaten, för att åt honom öfverlemna ordnandet af sina angelägenheter. Starke, så hette juristen, emottog med förfäran sorgebudskapet. Halling hade varit en god vän till honom, och de hade ofta upplefvat glada stunder tillsammans. — Det är förfärligt, yttrade den femtioårige mannen, som knappt kunde komma sig äter före. Halling var i sin kraftigaste ålder och kunde ännu verka mycket godt. O, huru mycket kommer jag icke att sakna den dyre, käre vännen! Han måste aftorka sina tårar. Slutligen började man tala om affärer. — Jag skall ombestyra allt, försäkrade advokaten. Arbeta ni lugnt på