Hela karakteren af Napoleons politik visar oss på det bestämdaste, huru som han ständigt ställt sig på nationaliteternas sida gent emot deras förtryckare. Man har dock velat misstro uppriktigheten af denna politik på den grund, att Napoleon, under allt detta, sjelf är despot i sitt eget land. Men en despot, som under sin regering i Frankrike verkat mer för folkundervisning derstädes än någon den mest frisinnade regering un der samma tid i något annat land i verlden, — en despot, som väckt municipaloch provine jal-styrelser till nytt lif ge nom lagar om municipaloch provincialrepresentation en despot slutligen, som oinskränkt hyllar frihandelns principer och börjat tillämpa desamma i sitt land och som genom allt detta gjort Frankrike mera godt än tjogtals regeringar före honom, — är en sådan herrskare en verklig despot, och är det förnuftigt att ständigt visa honom misstroende? Napoleons politik har tydligen 3:ne mål. Jemte det den afser att befästa Napoleonska dynastien på Frankrikes thron samt befrämja Frankrikes välfärd, åsyftar den att mäktigt ingripa uti samt påskynda Europas utveckling Att icke såväl Europa som Frankrike behöfva vidt omfattande omskapningar för att komma till frihet, sjelfständighet och lugn, vill säkerligen ingen bestrida. Men för en man, som sätter sig sådana mål före, är dikaturen (den oinskränkta makten) nödvändig. Eller skulle väl ett af partistrider upprördt fritt Frankrike kunna genomföra sådana planer, som Napoleon nu, obunden af kamrarnes beslut, redan utförtoch vidare ämnar att genomföra. Nej, Frankrike skulle ej kunna det, En fri representativ styrelse är onekligen för hvarje folk, som kan uppbära en sådan, den nyttigaste och bästa, — emedan man mäste antaga att en sådan både vill landets sanna väl och bäst förmår att detsamma befrämja. Men skall ett lands krafter riktas utåt och i husfvudsaklig mån afse intressena hos en hel verldsdel, som för öfrigt i många hänseenden befinner sig mindre lyckligt organiserad, — då räcka de enskilda representanternas intressen lika litet till, som deras insigter. En nation, som af försynen blifvit bestämd att låta sina söners blod för Europas lycka, måste derföre, åtminstone under någon tid, hafva en diktator i spetsen för sin styrelse, — diktaturen må nu finnas till de jure eller de sacto. Om den synpunkt, från hvilken vi nu betraktat Napoleons politik, är den riktiga, kan Napoleon i sjelfva verket ej anses såsom en despot — huru olik är han ej den vanlige despoten? — Men en dikator är han, hvilken, när tiden är inne och hans planer nått sin fullbordan, skall nedlägga sin makt i folkets händer, i fall försynen låter honom skåda sitt verks fulländning. Och endast i sådan egenskap är det Napoleon möjligt, att utgöra den enhet, som beherrskar lidelserna och småintressena i Europa och till lycka för Europa leder dem. Följaktligen, Jängt ifrån att Napoleon skulle vara främmande för de förvecklingar, som nu pågå, är han tvertom, genom att gynna och uppmuntra Tysklands enhetssträfvande, den som fram21 Fn oo IRK .