Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1866, sida 2

— Gör:——— W— — ——— — — Af denna tanke är jag också, bäste Carl; men det kommer just an på, om den förpligtelse, som den hemliga hufvudboken ålägger er, verkligen är eder faders sista vilja. Jag stod vid min gode herres dödsbädd, jag lemnade honom icke, förrän han drog sitt sista andedrag ...och om han också var kraftlös och led olidliga plågor, så hade han dock säkerligen gifvit mig ätminstone en vink om denna så allvarsamma sak. Selma kom och gick samt frågade ofta efter den lidande brodrens tillstånd; men äfven hon yttrade icke ett enda ord, som kunde väcka min uppmärksamhet. vänta ni, Carl, det är det bästa. Lätsa, som om ingenting förefallit, och behandla er faster, som hittils; men tig ... Den hemliga hufvudboken inläser ni sorgfälligt . Framdeles skola vi vidare rådslå. Carl gjorde, som Horn sagt. Affärernas gång blef icke afbruten. Under middagsstunden fick den unge mannen tillfälle att länge nog tala med Selma. Hon yttrade icke ett ord om sitt förhållande till den aflidne brodern och visade öfverhufvud intet intresse