Norrländska Korrespondenten – 29 juni 1866, sida 3

3 J Ä j soljder på en intelligent nation. Men stunden skall komma då detta feodalvälde skall uppryckas med rötterna. Preussen tyckes bestämdt att nu spel: amma röle i Tyskland, som förut Ludvig den XI i Frankrike och Savojen Italien. Eör oss har det länge vari: klart att till Preussens skenbart sling rande politik legat en annan och bättre grund än blott ett dumt begär efter landvinningar. Alltsedan den store Churfurstens tid har Preussens mål ständigt varit att försvaga Österrike och samla Tysklands spridda krafter till en mäktig enhet under preussisk öfverhet. I anseende dertill att denna politik stän-digt mött häftigt motstånd på alla håll, har Preussen ofta användt list och våld för dess befrämjande, och genom ihärdighet har Preussen oaktadt alla hinder gått framåt mot målet. Preussen kan ej heller afstå från att fullfölja denna politik. Utgörande en sammanfattning af på olika punkter spridda länder och i följa deraf utan naturliga gränser för sitt område, måste Preussen, äfven om andra motiv saknades, endast af sådan anledning vidare framgå på eröfringarnes bana och t fullfölja riktningen assin politik, För att kunna vara denna politik trogen, har Preussen ansett sig behöfva en i stående arme, hvilken i förhållande till Preussens folkmängd är större än någon annan stormakts. Dock har detta infört i landet en militärdespotism, hvars olägenheter äro jemförliga med de fördelar man genom denna i öfrigt förträffliga armeorganisation velat vinna. — —— — Långt ifrån att vilja taga Preussens parti i de nuvarande förvecklingarne har man, som sagdt är, tvertom förbannat det. Man har väl ej velat förneka, att de många hofven och smådesp otesna äro hinderliga för Tysklands moteriella och politiska utveckling, ej heller att Tyskland icke behöfver en länge saknad enhet; men den makt, som med hopp om framgång skall knana tråda i spetsen för sträfvandet till en sådan enhet, har man ansett böra ega en frisinnad styrelse och vara genom liberala institutioner ett exempel för de öfriga tyska staterna. Äfven har man föreställt sig att Tysklands enhet stode att vinna, ej genom våld, utan på de fredliga fördragens väg. Detei mililärdespotism fångna Preussen har derföre i allmänhet ej kunnat betraktas såsom kärna för eu blitvande enigt Tyskland. Sådana tänkesätt, ehuru oprakliska, äro lika hedrande som naturliga för den i frihet fostrade Skandinaven Gerna skulle vi vilja omfatta smma mening om de feodala orättvisorna och fördomarne ej såsom i Tyskland voro för vamla och för stora för att kunna på annat sätt än genom våld tillintetgöras och om någon annan makt än Preussen funnes i Tyskland, som vore lämplig alt träda i spetsen för enhetssträlvandena. Så är dock ej händelsen. Tyskland tyckes vara dömdt att af en Jernhand föras till den sällhet, sm det anvars ej kan förskaffa sig. Österrike är ej vuxet att utföra de planer, som Tysklands enhet kräfver. I fordna tider var Osterrike vida mäkligare än nu, men förmådde ej då att tillintetgöra smålurstarnes makt. Kan man väl vänta sig att enmma Österrike etter att hafva blifvit betydligt försvaga dt, skulle öfvertaga en sådan röle numera? Bestående af nationer, utaf hvilka de flesta önska vid första lägliga ulifälle slita sig från Österrikes ok, skulle Tyskland, förenadt under Österrikiska kejsarhuset, indragas i beständiga strider mot dessa nationaliteter och deras bundsförvandter, likasom i sordna