Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1866, sida 2

Lycka i olyckan. Novell af Aug. Schrader. I (Forts. fr. n:o 47.) Selma skildrade derefter den aflidnes sista ftunder och uppmanade sedan sin brorsson att gå till hwila. Carl drog sig sorgfen tillbaka till sitt rum. Han kunde ide sofwa; en djup smärta fönderslet hans hjerta. För att hemta frisk luft, öppnade han fönstret. Den af mänan upplysta gatan war fullkomligt menniskotom och öde. Man lkände, att en hemsk ande swäfwade öfwer staden. Tysta som grafwar, lågo menniskornas boningar. Ett voft buller lät förnimma fia, hwilket kom allt närmare och närmare. Småningom urskiljde man de swarta conturerne af en wagn, hwilken ftannade utanför vet midtemot liggande huset. Förftugus rörren öppnades. Några män utburo ur huset ett mörft föremål, fom förswann i det inre af wagnen. Arbetet gick fort för sig, och wagnen for, doft rullande, derifrån, för att snart stanna wid ett annat hus, rer en ny last wäntade densamma. Wid det nyss lemnade busets upplysta fönster stodo gråtande menniskor; de sågo efter den förskräckliga wagnen, som bortförde en dyrbar medlem af familjen . . de kunde icke få följa honom på den sista färden, då den af nödwändigheten dikterade logen förbjöd det. Gråtandet och weklagan tystnade, fönstren tillslötos och nattens hemska tystnad inträrde åter. Djupt skakad, stirrare den unge föp: mannen på huset; han kände icke närmare den far milj, fom bodde midt emot, men han wisste, att den