På gatan war wisserligen redan rörelse, men man såg ter endast bleka och ängsliga ansigten. Den bör: jande rörelsen bar en dyster karakter. Det war, som om de personer, hwilka woro twungna att gå till sina yrken, med hwarje steg fruktade att möta en lurande död. Wädrets prakt tycktes wara en hwitlimning, fom endast betäckte förruttnelse och förgängelse. — Hwem har nydtarne till fontoret? frågade Carl drängen, fom sopade förstugan. Jag tror, att mamsell Selma tog dem. — När? — J går afton. Carl pic till fin faster. Selma fatt ännuineg lige wid kaffebordet. Hon helsade sorgset och bjöd brorssonen sätta sig ned. Denne skyndade att tömma den honom erbjudna koppen. Sedan utbad han sig att så nycklarne. Selma lemnade dem till honom med den anmärkningen, att hon af kasfören emottas git det lilla skrin, hwaruti nycklarne befunno sig. Förgårsaftonen hade fadren, fom redan fänre fig illa mående, tagit med fig skrinet, såsom han alltid plä gade göra. På morgonen hade han ännu en gång begifwit fig till kontoret, men redan en half timme efteråt hade man måst föra honom till sängs. Fram emot aftonen war han ett lik. Sin sista wilia hade han ide kunnat uttala, emedan han war utan med: wetande. Så berättade Selma. Carl tog nycklarne och gick ned i bottenwånins gen; han öppnade dörrarne. J kontorsrummen bes fann sig allting i samma skick, som han war wan att se det. Med bäfwande hjerta inträdde han i fadrens kabinett. Der stod den aflidnes pulpet och der ett tassaståp af jern, i hwilket den försigtige köpmannen