kinder. Carl wacklade fram till en bänk, som stod bredwid porten, och sjönk ned på densamma, nästan sanslös. Han tunde icke fatta, att hans fader, den traftige mannen, fom alsrig warit allwarsamt sjuk, och som han för twenne weckor sedan lemnat wid den fulltomligaste helsa, icke mera hörde till de lefwandes antal. Med förwirrade blickar sag han sig omtring; der stod den gamle, trogne tjenaren och gret, en bild af den djupaste sorg, den bittrasteJmärta. Oen förs färliga underrättelsen måste wäl äncock wara fann, sa otrolig den än war. — Hwar år tant Selma? frågare Carl hastigt. — Jng tror, att mamsell befinner sig på sitt rum. — Sig henne, att jag är hemtommen. Betjenien tog nattsäcken och steg uppför trappan till förjta wåningen, i hwilten boningsrum men woro belägna, och den unge mannen följoe honom, wadlande, som en till döds utmattad. Tre minuter ej: teråt stod han i fin fasters rum. Selma, en lång, mager person, om trettio eller trettiotwa år, satt fundersam i hörnet af en elegant joffa. Hon bar en swart sidenklädning och på det blonda håret en mört hårklädsel. Hennes anletsdrag tunte ide egeutligen tallas wackra, men de ingåfwo dock, om man närmare betraktade dem, ett wisst intresje. J de stera blå vyonen afspeglade lig intelligens och en karattersfasthet, som man icke ofta finner hos fruntimmer. Hennes toilette förradde sorgsälligheten hod en flicka, som bure jar äldras, men jom ännu ide uppgifwit hoppet att tunna behaga en man. — Carl, Carl! utropade hon, uppstigande. Zag wet redan allt, mumlade den faderlöse sonen. Selma skakade smärtsamt på hufwudet.