De åt glädjen egnade platserna woro nu tillslutna. Jämmer och bedröfwelse swängde sin swarta spira. Choleran rasade bland den werksamma befolkningen, den sönderslet skoningslöst de lyckligaste band, skiljde brud och brudgum, föräldrar och barn, beskyddare och skyddslingar från hwarandra; de rika flydde från olycdsstället, men de fattige måste stanna qwar och trotsa den förskräckliga dämonen. Framför ett af husen wid den förnämsta gatan höll en fiaker. Den hade fört en resande från jernbangården, en ung man, fom med fin lätta nattjäc i handen fieg ur, talade och afstedade tusken samt sedan ringde på klockan. Det dröjde länge innan porten öppnades. En gammal betjent wisade sig på trösteln. — Hwem är det? frågade han, sorgsen. — Det är jag, sonen i huset. — Herr Carl! Ack, min gud, om ni ändå blifwit längre borta! Den gamle mannen kunde icke säga något mera; snyftningar qwäfde hans stämma. Carl trängde ho: nom in i förstugan och tillslöt porten efter fig. — Engel, för himlens skull, hwad har händt? Jag hörde under wägen, att den förfärliga sjukdomen gjort sitt inträde i mår stad ... Har der kräft några offer inom wår familj? — Ni måste ju i i alla fall weta det, det fan ide blifwa förborgadt för er . . . gör er beredd på det wärsta ... Er fader ... — Herre Gud i himlen! Ligger han illa sjuk? — Man har för twå timmar sedan afhemtat och helt hastigt begrafwit den gode herrn. Jngen af oss har kunnat följa honom til grafwen . . . J går af: ton sjuknade han, och i dag hwilar han redan i jorden! OEsavne runno Kfir öhon Fen CEnoels wissnade