intagande gråterskan hade ej märkt amiralens ankomst, men när hon nu slog upp sitt öga och mötte amiras lens kärleksdruckna blick — vå uppgaf hon ett rop af öfwerraskning — — men orden dogo på hennes läppar. Amiralen lindade fin arm kring det smärta lif: wet, och Annas lockiga hufwud fhwilade mot hans ffuldra, medan en ström af tårar — återseendets saliga tårar — lättade hennes wåldsamt klappande hjerta. Några dagar senare firade amiralen Måns Smwensfon Some med utmärkt prakt sitt bröllop med Arwid Westgötes dotter Anna, fom, ehuru mata åt en ami val, alltid i sitt hjerta med wälbehag förwarade mins net af den hurtige lotsen. Slut.