Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1866, sida 3

trogen. Men bitterhet förebrådde sig den unge mannen att han ännu, ehuru twenne år förflutit, blott war en jimpel fotg. Han lände att han egde kallelse till något bättre, och insåg nu, tyrligare än någonsin, att hang werksamhet fom lots, ehuru answarsfull och mödosam, doc war för inskränkt för hang efter bragder längtande ande. Den tarfliaa lotsstugan, der han fordom trifdes få wäl, war nu för träng för hang wäldfamt knappance hjerta. ; Han lyssnade några setunder till stormens tjut och wågornas brusande; en wild eld gnistrare ur hang öga, bröstet widgade sig waldsamt. Huru mängen ärofull tamp hade han ej kämpat dernte? Hwem hade wäl belönat, hans mod eller ersatt hans möror? — — — tet äro rättwist täntte den unge mannen och stampade Häftigt med foten; men jag will, jag skall — Han afbröts i sin mening af ett kanonskott. Ha, det tommer, wäl till paf! ropade lotsen, taftande på fin tröja, 7nu, — just nu känner jog mig nära att qwäfwas af ett raseri, som måste gifwa fia ; luft. Först när jag med åran i handen trotsar wåg och mind, blir det mig lättare om hjertat — ja, jag känner det, derute, bland de hwirflande, fraggskummande böljorna, stail jag lefwa och dö! Några minuter senare brottades lotsen med den wäldiga stormen. Flera skett bade efter hand blifwit aflossade från den nöcställde seglare, till hwars hjelp ven slicklige lotsen nu skyndade. Morgonen derpå fann man på Ölands ftränder spillror af ett förolyckadt skepp. Förgäfwes wäntade man den unge lotsens återtomst. Han war fpår: löst förswunnen.