Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1866, sida 2

ansatta Kalmar. Åtminstone tror min far, att det är af största wigt att herr Gösta lyckligt anländer hit, och derföre befallde han mig att genast återwända till staden, för att underrätta herr Årwid om saken, samt närmare rekegnosera farwattnet. Så snart ffymningen inbryter stall jag afhemta Gustaf Eritsfon från Warnemindebåten, fom under tiden ligger för ankar i en bugt längre ned uti sundet. Efter detta korta samtal skyndade Månd Swensfon in uti bufet för att träffa Annas far. Då han efter uträttadt upprrag återwände från herr Arwid, war den älskade honom till möte i förstugan, för att wexla några ömma ord. Den unge lotsen tryckte en eldig kyss på fin Annas rosenmun, hwarefter han har omändebåt, inwänta natten, för att, skyddad af mörkret stigt lemnade huset. II. Då Gustaf Wasa erfor att danska flottau bloferade staden, beslöt han att, ombord på fin Warnemed den unga lotsens biträde funna werkställa fin land: stigning. Så snart skymningen inbrutit, begaf sig Måns Swensson till den utsatta mötesplatsen. Gustaf tog farwäl af sina tyska följeslagare, som nu återwände till Läbeck, hwaremot den unga flyktingen på fame ma gång företog fin wåkliga färd till ten härdt bes lägrade staden. Wäderleken war gynnande, ty himlen war hölid af kolswarta moln, fom gjorde mörkret alldeles ogenomträngligt. Likwäl styrde wår lots sin båt mellan de uti sundet liggande danska skeppen, med en säkerhet, som wäckte hans följeslagares förwåning. Måns Swensson ämnade taga samma kosa fom ban tagit de föregående nätterna, och ansåg företaget redan lyckadt, då han oförmoradt befann fig helt nära