Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1866, sida 2

ett af Severin Norrbys skepp. Med snabba, men Erafs tiga årtag klyfwer han de oroliga wågorna och fnuds dar tätt förbi det fiendtliga fartyget, men upptäcker i samma ögonblick, till fin stora förslräckelse, att en li nie af fem eller fer fiendtliga örlogsskepp helt och Hållet tillspärrat wägen. — Wår unge lots war dock ej den man fom fällte modet. Några sekunder hwilade han på årorna och eftersinnade hwad fom war att göra, hwarefter han beslutsamt styrde en annan kurs och åter aflägsnade sig från den danska eskadern. De krabaterna hafwa tillstängt wägen för of, yttrade han fort derpä. Den här eskadern låg längre ut i sundet när jag i aftse lemnade staden. Nu finns tet blott en utwäg öfrig: att landstiga på Stensö och verifrån begifwa fig landwägen till ftaden. Gustaf Eriksson mar försänkt uti djupa tankar. Förmodligen intogs hela hans själ af dystra betraftelser öfwer fäderneslandets betryck, ty han hade knappt märkt den lijsfara hwaraf han hotade, medan båten aunngade förbi de fientliga kanonernas mynningar. Han lät derföre den raska lotsen fortsätta färden, utan att yttra ett ord. — Snart stod wårt gamla Smers ges räddare på Stensö strand, hwarifrån han ffynds samt begaf sig till staden, åtföljd af den rerlige lotsen. DÅ Custaf Eriksson fann att han ej här kunde uträtta något till sitt fäderneslands räddning, lems nade han genaft vet belägrade Kalmar, fom fort derpå kapitulerade. — Måns Swenssons öppna karakter och raska uppförande hade behagat Gustaf, men då han sjelf war en flykting kunde han ej gifwa honom nås got annat prof af sin ynnest, än att hos herr Arwid rekommendera honom såsom en rask och tilltagsen yngling. Men detta blef en oskyldig orsak till de älskandes