Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1866, sida 2

Anna älskade med den första kärlekens hela ins nerlighet den unge Måns Swensson, jon af en mäls mående lots på Oland; men ännu bade te älffande ej wågat pppa sitt kärleksförhållande för den wackra Annas stränge fader, hwars stolthet säkert skulle hör geligen ogilla fin dotters förbindelse med en stackars lots. De älskande måste derjöre tills widare behålla fin kärlet för sig sjeljwa och råkas i hemlighet; men den wackra Anna hoppades med tillförsigt att hennes älskare, fom för fin raskhet och sitt mod allmänt fa0as des vdeu hurtige Månsd, suart skulle öfwerwinna de hinder som nu twingade dem att göra en hemlighet af den kärlek de högtidligen swurit hwarandra. Anna, min älskade! yttrade den unge mannen med någet dämpad röst, i van är det ide blott färs leten sem kommit mia att trotsa den belägranre flots tans wafsamhet, då jag, säsom wanliat, i min lilla eka smugit mia till staden; jag har en ganska matktpåligs gande unverrättelje att meddela din far, med hwilken jag genast måste tala, ME min Gud! bwarom handlar mäl denna vig tiga unrerrättelse? Hotar oss någon uy olycka? — Dock nej! denna fråga är öfwerflödia, derom förmids far mig ven belåtenhet fom strålar ur ditt glädjebåvande anjigte. (Forts.)