Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1866, sida 2

blomstrande ansigtet wittnade om en nästan barnslig oskult. — Knappt hade båten anländt till en af wallarafwarne, förr än den unga mannen, efter att hafwa wexlat några ord med posten på wallen, skyndsamt ställce sina steg till S:t Britas kyrkogärd, fom mar belänen i arannskapet af slottet. — Helt nära denna tyrkogörd utmärkte fia en större byganad af sten, för sina sköna arkitektoniska former. Fyra små götiska torn uppreste fia från byggnarens hörn, och dess fyra sitor inneslöto en liten boragärd — Hår tycktes den unge mannen wara särdeles hemmastard; ty han öpp: nare en liten fivoport, ingick på gärden och gaf fin ankomst tillfänna med några lätta flag på ett affönftren uti nedra wåningen. Att hans besök ide war allteles owäntart, wisare fig fnart, ty knappt hade han för tredje gången widrört vutan med handen, förrän en ung flicka wisade fig wid fönstret och jatta öppnade det. Freja sjelf skulle hafwa afundats rikedomen af de behag fom naturen så frikostigt slösat på denna ins tagande warelse. Krina te friska rosenläpparne lekte ett leende, hwaruti sällsamt blandades uttryck af mer med och alättighet. — Purpurn på kinden brann lifligare, när den milda dufwoblicken ur hennes mälta! liga föraätmigej-önon mötte ynglingens rjupblå blir-trante öga; och vå det auldaula, silkesalänsande håret, fom i yppiga lockar nerföll öfwer skuldrorna, fläktade sakta tillbaka för luftdraget, blottades en hals, hwars blänrande fägring skulle lockat wår Byström att ur Jtaliens marmor framtrolla en norrisk Aphrorite efter vetta itealiskt sköna barns fulländade former. — Den unga flickan war dotter till Arwid Westgöthe, en tapper man, fom ofta lyftat fin arm emot landets fiender.