Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1866, sida 2

Hat och kärlel. Från Tyskan. Forts. fr. N:o 42. Att Hedwia gerna mottog detta anbud, fan man wål förstå och få följde fröken Mäter, hvarför hon äfmwen bär mille gälla, de begge damerna till deras ensliga hem, dit fällan några underrättelser om werls dens buller trängde och der blott få tidningar skaffade inwånarne någon berörina med den yttre werlden. Grefwe Nordecks olyckliga stjerna wille att just i den enda politiska tidning, som lästes på Hildesberg hans uppfordran till den förswunna att låta höra af sig ej blifwit införd. De begge unga flickorna, lika sköna, lika bildade och ädelsinnade, blefwo naturligtwis snart de bästa wänner och Herwig lefte i stilla frid, den dock måns: gen gång tanten på den älskade och på hemmet fördystrade. Alldeles en motsats till den glada, lekande Emma war hon ftilla och eftertänksam och blott fil lan strålade på hennes älskliga ansigte ungdomens ystra glädje. Då inträffade den tidpunkt, då ren gamle genes ral Nordeck begärde Emmas hand för fin fon. Frö fen Rosenberg meddelade naturligtwis fin wäninna unter tysthetslöfte den intressanta nyheten, men märkte ej huru denna bleknade och huru hennes öga skyggt frågande fästades på henne. Herwig kände dock allt för litet om fin älskades slägt för att weta om Em: mas brudgum och hennes Nordeck war samme person. Dock hade hon hopp om att få ej war, emedan Em— ———— — 6 ——r,——5s—mwe uawa))9