Norrländska Korrespondenten – 29 maj 1866, sida 3

mig är, låt mig ide längre swäfwa i owissbet, bar Hans. — Nå wäl, jag mill wara den engel, fom öpp: nar himlen för er, sade flickan leende under tårar. Derpå slående tillbaka förhänget, som täckte en från paviljongen till ett lusthus förande dörr, wisade hon på den i all sin skönhet framför dem stående Hedwig, som sjönk i sin älskades armar. Men då de älskande, fulla af salighet, omfamr nade hwarandra, då förmådre Emma ej widvare fullfölja den glada rol hon få ståndaktiat utfört; utan öfwerwäldigad af fina känslor lemnade hon paviljongen för att i stället gråta ut. Det dröjde en god stund innan den uppståndelse, fom den lyckliga återföreningen rambragt, medgaf ett luant meddelande och de begge herrarne Nordeck erforo huru allt tillgått. Ä Wid sin flyat ur residensstaden ämnade Herwia söta fin utkomst fom sällskapsvam eller guvernant i den stad, dit hon med postwagnen reste. En lyålia tillfälliahet fogade få, att hon gäftaifwarenården der gjorde bekantskap med fru Rosenbera, fom hemtat fin dotter ur en penfionganftalt och nu war stadd på resa hem. Då fru Rosenberg färdates med eget åkdon och em lång stund måste wänta på bästar, hade hon tillfälle att samtala med Hedwix, fom snart meddelade den wänliga frun fina öden. Denna lät Hede wig wisa sitt betyg från pensienen, genomläste några bref, fom den unga flickan under fin första skeltid erhållit från fin farer och, fullkomligt deraf tilfredåställd, giorte hon henne tet förslaget, att fom fälls skapsdam medfölja till Hildesberg. (Forts.)