cxtt::C— I — Nå herr brudaum ni finner mia wisserligen ej i stor toalett, men ni måste taga mia fom ni öfwerraskat mig; hwarföre har ni ej låtit anmäla er fade Emma, med skälmsk nignina. Men hwad är det för ett brudgumsansigte ni kommer med. År ni sjuk, eller har under wägen någon olycka händt? Ni ser minsann nt, som komme ni att i egen person bringa mig en korg. — Hur skulle jag funna det, käraste Emma, fwar rade Hand. Er godhet Har så betagit, få förödmjufat mid — — — — jag — —. — Det war något annat det, kusin, utropade gladt bruden. Nu helsar jan er emellertid på förhand hjertligt wälkommen till Hildesbera och hoppas att wid afresan ert änasliga ansigte skall stråla af fröjd. Ni wet hur lycklig jag finner mig i er när: waro, min kusin! Blott med anstränaning förmådde Hans fortsätta samtalet, isynnerhet som han kände att detta wid hans sinnesstämnina fördes på ett mindre ledigt och lyckadt sätt. Men Hedwias bild stod liksom med trollmakt för haus själ, än klagande, än förebrående. Det war fom om hennes ande omswäfwade honom och hennes milda stämma hwiskade i hang hjerta. Han andades derföre lättare, då tanten inbjöd fina aäfter att intaga förfriskningar i trädgårdspaviljongen. Samtalet blef här allmänt och allt hjertliaare och förtrolinare ju mer Emmas gläktighet och goda lynnne bortjagade hen nes brudgums förstämning. Då inträdde en tjenare i paviljongen, räckandepå en silfwertallrik frun ett bref. — Grefwe Hang Nordeck, läste på adressen tan: ten. Brefwet är till er, systerson! — Till mig, fade denne, förwånad. Hurn är det