Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1866, sida 2

den älskade och räcka en annan sin hand utan sitt hjerta det war honom omöjligt. En hemlig aning sade honom: Hedwig lefwer och du skall återse henne. — Sade honom äfmen det falla förnuftet: Du plås gar dig och ängslas för en skuggbild, hon är död och för dig förlorad; få öfwerröstade dock hjertats ftäme ma förnuftets dystra erinran och twiflet behöll öfwerbanden. Den gamle grefwen märkte ganffanmväl fin sons lidande och bad honom inuerligt att föka lugna fig och såsom ven siste af fin stam och arfwinae af stor förmögenhet allwarligt tänka på en förbindelse. Hans kände wäl wigten af dessa skäl, men tanken derpå bes rörde honom smärtsamt. Skulle jag sade han uppoffra mitt hjerta och min lycka. Gäller ett gammalt namn och stor rikedom så mycket i werlden och ett hjerta, fullt af kärlek intet? O! J beklaganswärda warelser, som blifwa offer för dylika åsigter och hwilka man twingar till altaret utan att fråga efter om hjertat är med. Så långt skall det dock ej aå med mig. Generalen föreslog fin fon att de skulle göra ett besök på Hildesberg der de båda damerna bodde. Hans afslog detta bestämdt och då alla hans böner woro förgäfwes, så ställde den gamle, som fått i sitt hufwud att bekantskapen med Emma skulle häfwa fos nens motstånd, så till att släntingarne på Hildesberg blefwo bjudna till en i trakten boende familj, der äfwen Nordeck umgingos. DÅ Hand sällskap med fin fader kom dit på besök, stod han plötsligt framför sin sköna kusin. (Forts.)