Norrländska Korrespondenten – 22 maj 1866, sida 3

ty England är en säler export för larus gårdsprodulterna och synes bli det fram deles än mer, emedan boskapspesten ter i högst betänklig grad bortsopar hjors darne. Hufwudsaken blir nu att föfa före komma smittans öfwerförande till wårt land och det synes icke wara alldeles omöjs liat, emedan statsmakterna, sin pligt lif mätigt, ganska wist beredt tillfälle till en sådan åtgärd. Wi behöfwa nu ej heller äflas att införstrifwa racedjur, ty de som reran äro införskrifna funna anses wara nog tillswidare eller till dess man kan anse att smittan upphört. Landtbruket har nu tagit en bättre rigtning, och det är hufwudsakligen de större egendomsinnehafwarne mi ha att tacka för denna framgäng, ty de ha med förrel redan ordnat fina ladugårdar, få att största inkomsten tas utur dem, hwars igenom ett högst berömwärdt ech fosterläntskt exempel är gifwet. Heder åt alla dem som wisat, att Swerige lan winna inkomster utan att utpina ålerjorden med ideliga spannmälsslördar. fwergången för de mindre jordbru: karne till en bättre landthushållning är ide särdeles swår, ty dels ha på flera ställen sockenmejerier redan blifwit ins rättade och dels uppkomma enskilda mes jerier öfwerallt der mjölk kan sås att köpa. En person fom bar några huns tra ritstaler anlägger ett litet mejeri och uppköper all ven mjölk som fan ere hållas samt bereder af densamma ost och smör. Detta är hela åtaärden od) for star ej samhället ett öre. Men vet återstår det wigtigaste neml. att förwandla alla magra nöt till feta, att genom for derwäxter och kraftfoder uppbringa djuz rens hull oc) gödselns godhet och mängd. Att sälja magra kreatur är en ofantlig förlust för landet i det hela, dessutom lönar det fig allteles icke att sälja ans dra djur på Enaland än owanligt seta, men då betala de sig också ganska bra, derest exporten blir wäl orrnad och öfe werwakad af ärliaa och duglige män, fom afse exportörernas bästa. Om man nu genom riklig tillgång på foderwäxter samt tillskott af spannmäl m. m. söker uppnå ret afsewärda målet, så har ett jättesteg tagits till landets framtida wälstånd. Då skall pengar ftrömma till jorrbrufas ren i förut ej anad grad och förligenhes ten skall minskas med hwart år. Att spannmålen i år betalar fig bra är en tillfällighet fom gäller blott för denna skörden och har allg intet inflytande på kommande år, men det är en owanlig lycka att få sker, ty derigenom blir mången jorrbrukare bjelpt ur före lägenhet under denna hotfulla och bistra penningkris. Likwäl är det ej sannolikt att hafran Fan wid teml. höga priser uppe fordras med fördel, emedan näftan de flesta sälja spannmål, utan annan erfätte ning åt jorden, än ven halmen oc) hör fodret lemna. Att jordbruket i längden fan bära fig på detta sätt är en omöj lighet och den tid skall inträffa, att fföre darne ej betala jordbrukarns på dem neds lagda möda, derest ej ett bättre förhåls lande gör fig gällande hwad görfelbereds ningen angår. Då förhållandena arta fig till det bästa för Sweriges jortbrufare och saken är gifwen och klar hur det fan och bör tills gå, är det illa att jordbrukarne sakna nös digt kapital att börja med, i all fynnerse bet för de förbättringar fom äro af behofwet påkallade. Om hypotcksbankerna kunde lemna de reran bewiljade lånen wore ofantligt mycket wunnet, ty då sluppe mången den tirsötande och ruines rande vigilancen, emedan alla andra lår neinrättningar äro riktiga fällor, hwari mången jorrbrukare blir knäckt, emedan I nat me ä5ä5ä5äji.ss aa AAA CS