Norrländska Korrespondenten – 22 maj 1866, sida 2

ena uppfordran efter den andra, men allt förgäfwes, till och med en flera weckor lång resa, den Grefwen företog od) der han funde följa ett och annat spår, som dock wisade fig falskt. Så förgick ett helt år, och Nordeck begynte numera wänja sig wid den fmärts samma tanken att den älskade begifwit sig till ett främmande land, eller kanske omkommit och sålunda wore för honom ewigt förlorad. Hon måste wara död eller långt borta i fjerran land, skref han till Baron Falkenstein, eljest skulle hon wisst hafwa låtit höra af sig och jag tryckte henne nu till mitt hjerta. Uppfyld af smärta och längtan tog Grefwen på läns gre tid permission och begaf fia ut på resor för att antingen finna Hedwig eller glömma henne. Men intetdera lyckades honom. Falkensteins belägenhet war icke mycket båttre. Hans yttre omständigheter hade wisserligen genom Nordecks bemedling, förbättrats och han njöt i lugn största delen af godsets afkastning, men tanken på hang barn, hang arma förskjutna Hedwig gjorde honom mycken sorg och gjöt dystert wemod i hand hjerta. Med hwarje dag blef den förlorade honom dyrbarare och få ofta Grefwen skref, att åter en förhoppning slagit fel, jemrade han fig och gjorde fig de bittraste förebråelfer. Baron Falkenstein hörde till de swaga menniskor, hwilka först måste plikta för följderna af fina dårskaper för att blifwa starka. Lida sådane ej länge och djupt så stannar det hos dem wanligen blott wid goda föresatser och de komma aldria till handling. De låta alltid öfwerlista fig och inwerka på fig och deraf uppstå otaliga olyckor. Hafwa de rock mycket och länge fått lida för sin swaghet, blifwa de fasta till sin karaktär och orubbliga i sina beslut. (Forts.)