nelfen med salwelsefull röst. Bönen åtföljes af djupa suckar och ett amen, uttaladt af erkebiskopen, och till yttermera wisso bekräftadt med klubbslag. Sålunda börjas hwarje förmiddagsplenum i pre: steståndet. J det plenum, då behandlingen af tull: taxan tog fin början, efterföljdes nämnde högtidliga andakt af följande yttrande utaf hang högwördighet: Kanske wi nu genast fan ta i tu med fläffet? hwilket komiska afbrott i suckarne och ve gurånår deliga minerna på mig gjorde samma intryck fom en wäl spelad Tartuffiar. Gubben Reuterdahl är för öfrigt fom talman lika utmärkt fom hwilken gam: mal hushållerska fom helst. Han har en wana att inflida ett flåfande he, he, he! tivt och ofta i fina Yttranden, hwilkas början och slut för öfrigt hänga lika wäl ihop som ett sönderslaget stenkärl. Hans högwörtigbet liknar i sjelfwa werfet en gammal kruka, som så ofta gått till brunnen, att den spruckit. Ett par små episoder, wittnande om den parlamentariska ordning, som råder i presteståndet, förtjena omnämnas: Ett betänkande diskuteras, och flere talare ha begärt ordet. Obekymrad derom flår gubben, när han tyder att visfussionen pågått tillräckligt länge, klubban i bordet, förklarande disfussionen slutad. Så hände vet härom dagen. Professor Selander steg upp och bugade fig: He, be, he har professorn anmält fig? — Ja! blef swaret. OHe, be, he, hwad tjenar det till att widare resonnera om den saken; det är ju bara fråga om att låta bero, och det fan ju ståndet göra. Klubban föll för andra gången. Pros fessorn war undanpetad och bugade fin, hwiskande till fin granne: 7Han få att vet ej war wärdt att resonnera. En annan gång uppropas t. er. d:r Sandberg. Denne uppstiger och anmär ler, att hofpredikanten Rosenius, men ej ban begärt orvet. He, he, he, lifa godt; det är inte få noga. Will toktor Santberg wara god och fortfätta, och får denne nu prata en stund mot sin wilja. Men nu kan det wara nog taladt om presterna, jordeueg salt, såsom de mid rifsdagens början kallades af erkebiskopen. De ha nu snart saltat slut.