Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1866, sida 3

gaste känslor och undandraga ert barn fin foder, ut: ropade Nordeck. — Här synes ett misstag ega rum, eller har ett brott blifwit begånget, swarade Baronen, synbart kämpande efter fattning. — Tag plats herr Grefwe, och 158 denna hem lighet, fom uppfyller min själ med ångest. Ni talar om min aflidna dotter, fom om hon ännu lefde, och kallar er hennes wän och lärare. — Hwad will detta säga och af hwad orsak kommer ni till Falkenstein? — Er aflidna dotter, utbrast bleknande Grefwen. Allsmäktige Gud, Hedwig död. Den arma olykliga död! Nej, vet är ej möjligt. — Hon dog för halftannat år sedan af kopporna, swarade med tårar i ögonen Baronen. Ett bref från föreståndarinnan i den pension, der hon för fin uns derwisning uppehöll fig famt en bilagd dödsattest be: styrka förlusten af mitt barn, fom war mig få dyr. bart, tills Ö Baronen tystnade. Han war nära att omtala fin fwaghet och eftergifwenhet för Herwigs ftyfinvver. Med sammanknäppta Händer blickade han we modigt mot jorden. Med förwåning oc harm lyssnade Grefwen. — Ni är, litsom er dotter, offer för den nedrigaste intrig, begynte han efter eu stunds tystnad. Detta bref, fom jag för knappast twenne weckor fe dan mottog från fröken Hedwig, skall lösa alla gåtor. Med darrande hand grep Falkenstein efter bref wet och sjönk, vå han läst det, halft wanmäktig ned i foffan. — Det är förhannelsen och straffet för det onra jag begått, suckade han. Min Anna och du mitt arma barn, huru swårt har jag ej förbrutit mig mot