Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1866, sida 2

Hat och kärlek. Från Tyskan. Forts. fr. N:o 38. Herwig hate dragit sig tillbaka til sitt rum. Dar sen derpå infann hon fir, fom wanligt, mid bordet, men war mydet stilla och sorgsen och vet syntes att bon gråtit. Hennes kamrater frågade med deltagande efter hennes befinnande och förnummo med ledsnad att Hetwig på fina föräldrars befallning skulle åter: wända hem. Tredje dagen tidigt på morgonen, lem: nade hon pensionsanstalten, icke utan tårar och ett smärtsamt afsked af alla, som hon haft kära. Den gamla prestfrnn tryckte wid skiljsmessan henne grå: tande till sitt hjerta, litsom hon haft en orättwisa att afberja och äfwen Hedwigs öga blef ej torrt, ty hon hade ju i detta hus tillbragt de lyckligaste ftun: der i sitt lif. Samma tag mottog Herr Rordeck genom ett postbud Hedwigs afskedsbref. Det sällsynta ädelmod, med hwilket ni åtagit er mig, bar djupt rört mitt hjerta, skref Hon. ÅJag behöfwer wäl ej fina er huru högt jag älskar er, men det fött på hwiltet ni wisat mig er kärlek, gör mig denna bekännelse till en pligt. För det ni warit mig i faders ställe, seran min werklige fader förskiutit mig, ifall Gud och ert eget hjerta belöna er. Min tac. samhet och tärlek tilbör er ewigt. Längre fan och bör jag dock ej mottaga edra wälgerningar. Jag mår ste derföre fly och häranefter med mitt arbete förs