Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1866, sida 2

tjena mitt bröd. Att skiljsmessan från er blifwer mig swår mill jag ej förneka, men mitt hjerta och min pligt twingar mig att fly. Forska ej efter hwar jag är. Kanske förenar oss ödet fnarare än wi tänka. Kan ni erhålla min faders bifall till wår förening, så skyndar jag med glädje i edra armar och ni skall aldrig ångra att hafwa älskat mig. Detta är doc det enda wilkor, under hwilket jag fan dela detta lif wets fröjder och sorger med er, eljest skulle jag göra er, eller ni mig olycklig. Och på det ni må weta, åt hwem ni skänkt ert hjerta, känna den hwars bifall till wår förening är nödwändigt och fom ofördröjli: gen skall ersätta er de omkostnader ni haft för mig, så får jag ej dölja för eder att min faders wilja twingat mig att antaga ett oriktigt namn. Jag hes ter ej Hedwig Miller utan Hedwig Falkenstein, och min farer är Friherre Faltenftein, egare af godset med samma namn, Jcke han, utan min styfmoder, har förskjutit mig. Nu lemnar jag er med tårar och bekymmer, men mitt hjerta och min kärlek skola ftänvigt wara hos er. Trösta er ifwer en skiljsmessa, som pligt och grannlageuhet befalla och glöm ej er stackars lilla lärjunge. — O, du herrliga warelse, utropade Grefwen tryckande brefwet till sina läppar. Hon älskar mig så innerligt fom jag henne och dock har hon öfmergifwit mig och lemnat mig till pris åt längtans qwal och ängslan för hennes öde bland egoistiska menniskor. Jag ärar din grannlagenhet, du arma, förs skjutna barn, men gilla den kan jag icke. Utan mig har tu beträdt lifwets dunkla och slippriga stig och skyndar kanske mot förderfwet, då jag, om du anförs trott vig åt mig, skulle fört via fom en älskad dotter till min fader. Men här hjelper ingen klagan, jag