Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1866, sida 2

Hat och kärlek. Från Tyffan. Forts. fr. N:o 37. Det fom så mycket oroade den gamla damen, gladde deremot hennes unga skyddslingar, ty Mars söner, synnerligen då de sitta på stolta hästar, äro en ögonfägnad för det wackra könet, åtminstone i dess unga år. Öfwersten, fom wäl mårkte den ärewörringa före ståndarinnans bekymmer, war nog artig att fommenvera strängt ordnad marsch, hwarigenom hwarje fmärts samt och otillbörligt Yttrande af ve luftiga ryttarne till denf örbiwandrande blomsterkransen förekoms. Men vå de sista lederna woro förbi och de unga flickorna hwiskare till hwarandra fina tankar om militärwäsendet och särskildt det wackra rytteriet, märkte de plötsligen att föreståndarinnan ur sin sypung drog upp sin snusrosa och tog sig en duktig pris. Detta war ett säkert och wälbekant tecken till att den gamla frun war upprörd. De unga hade deröfwer fina anmärkt ningar, fom de hwiskande meddelade hwarandra. En menade att anblicken af den gamle öfwersten hade så angripit den gamla frun, en annan försäkrade det hon hört att denua långt före sitt giftermål med sin salig man, warit förlofwad med en ryttmästare, som i slagtningen wid Leipzig funnit sin död, och derföre blifwit upprörd wid husarernas åsyn, en tredje hade en annan gissning. Dock hwad än war orsaken, så war ret tydligt att prestfrun befann fig i ett omanz ligt tillstånd af oro, och tidigare än manligt ledsagare jina styrdslingar hem,