Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1866, sida 2

het och förmåga att underwisa ingaf all aktning, men som ingalunda war att förlikna med den fint bildade och intagande lonstnär, han skulle ersätta. De fyra weckorna, som Schultze bestämt för sin bortowaro, woro nästan förflutna och med längtan och hopp motsåg Hedwig hang återkomst. Då föres tog en dag lärarinnan med sina elever en färd åt landet till sin broder, en gammal prest, som med sin hustru och en dotter bodde ungefär en fjerdedels tim mas wäg från ftaden. Knappt hade den gamla damen med fina unga följeslagare hunnit några hundra steg från stadens portar, då man hörde smattrandet af trumpeter och såg en ryttarskara höljd i ett dammoln närma sig. Det war ett husarregemente, som efter en månads kantonering åter inryckte i residensstaden. Såsom en böna, den der fer fina kycklinaar hotade af en roffos gel, såg fig den gamla frun omkring efter någon tillflyktsort, men förgäfwes. De wackra husarerna kommo allt närmare och det blef nödwändigt att passera förbi regementet. (Forts.)