Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1866, sida 2

jag qwarstår. Detta erfor äfwen Hedwig. Småningom utträngde ritlärarens bild fadrens. Hon kände sig orolig och blef nedslagen, då herr Schulze på nägra dagar ej infann sig, och då han kom, lyste hennes öga och hon skyndade mot honom för att wisa honom sitt arbete. Ännu anade ban ide att hon älskade honom, med ett rent qwinnohjertas glöd. Men då en gång i ett ögonblick den älskade yppade för henne de fans: lor, fom länge fyllt bådas hjertan, då han fade henne att han mid första anblicken af henne kommit på den tanten att låta anställa fia fom ritlärare blott för att få wara nära henne, hwars bild fyllde hans själ, då tände hon att den käånsla fom hon trott wara inners tia wånskap, war innerlia kärlek. Och vå hand tläps par, knappt hörbart hwiskade den frågan: Och hwad säger ert hjerta, Hedwia, vå förrådde för honom en lätt tryckning af handen och en glädjetär i det ljuft stråälande ögat, att detta hjerta älskade Honom, war hans egendom. Dock blott några minuter unnades de älskande att tillstå sina känslor för hwarandra, ty lärarinnan och några af lärjungarne inträdde nu wid lärotimmans begynnelse i rummet. Men den dagen darrade stiftet i Hedwigs hand och wid timmans slut hade arbetet ej fortstricit. OM då ritläraren dagen derpå underrättade föreståndarinnan och eleverna att familjeförhållanden nödgare honom att på en månad resa hem, då sänkte Hedwig sitt hufwud och förmådre knappt återhålla de öfwerströmmande känslorna. Blott med en stum handtryckning kunde herr Schulze säga den älskade farwäl, men så mycket innerligare talade hans öga. Efter hans afresa blef ritlärarens vicarius för reställd de unga damerna. Det war en liten höast obetydlig man, fom wisserligen i afseende på ffidligs — 2— mA Ae a -— —