Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1866, sida 3

talade med största aktning om honom och han så om henne. Den unga, snart sjuttonåriga flickan ritade wäl och plägade för det mesta anwända sina lediga stunder att öfwa fig dermed. Hon wisste dock trolic gen ej sjelf att utom hennes naturliga smak och fal: lenhet för denna konst ritläraren hade ftor andel i att hon företrädeswis egnade fig deråt. Han hade alltid behandlat henne framför de andra med färdes les uppmärksamhet och artighet, hade wid alla utkast och ämnen för behandling alltid få wäl träffat hennes smak och trängt så djupt i bennes själ, att hennes teckningar alltid lyckats och förskaffat henne beröm. Detta hade uppmuntrat till fortsatt öfning. Föreftåndas rinnan hade, fom nämndt är, wäl märkt att mellan dem rådde wänskap och tillgiswenhet, men antog att detta hade sin grund i hängifwenhet åt famma konst. Oh få tycktes äfwen förhållandet wara. Blott når aon gång då de kommo i twist rörande konstfrågor, kunde en blick förråda hwad fom uppfyllde deras hjertan och närmare förband dem. (Forts.)