Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1866, sida 3

stört, och dubbelt oroad derigenom bad hon henne om en öppen förklaring, då här tycktes förefinnas en för henne dold hemlighet. Frun sade emellertid att så ej war, och Hedwig måste lugna sig. Wid pass ett halft år efter detta samtal hade en herre anmält fia, på hwars fort stod: Schulze, mås lare och ritlärare. Pensionsanstaltens aamle ritlä rare hade fort förut lemnat det jordiska och frun sökte en annan. Herr Schulze mar en ung, wacker man mid pass tjugofem år, med ljusa lockar och mäldiga mustacher, och följaktligen en person, fom ice just tycktes lämplig til lärare i en pension för unga flicor. Frun hade dock i detta afseende en särskild mening, nemligen den, att läraren borde wara för lärjungarne liksom en helgad person, och att sedliga grundsatser, förbundna med moderlig wård, försäkrade en ung flicka mot hwarje fara i det hänseendet. Då nu herr Schulze dessutom ur sin medförda portfölj wisade en mängd förträffliga teckningar och utkast, så beslöt frun att anställa den skicklige konstnären säsom lärare mid sitt institut, med vet förbehållatt ritlftionerna skulle gifwas i hennes närwaro. Endastatre gånger i weckan gaf herr Schulze un derwisning i pensionen, men den unge mannens älftwärda blygsamhet och hans redbara wäsende gjorde honom snart ej blott till lärjungarnes utan äfwen till fruns och dottrens synnerliga wän. Denna om: ständighet föranledde den gamla frun att taga ritläraren till råds rörande Hedwigs angelägenheter. Med brefwen hade nemligen äfwen pensionsafgiften uteblifwit och twänne till hennes fader skickade bref kommo tillbaka, då ingen egare kunde finnas. oo Frun hade wäl märkt att mellan ritläraren och Hedwig herrskade en wänskaplig förtrolighet. Hedwig