weta att hon skulle bort till en uppfostringsanstalt. Denna underrättelse berörde blott få till wida fmärt: samt den unga flickans hjerta, fom hon måste lemna bet ställe, ver hennes aflidna moder wistats och nu hwilade i ro. Oförtöfwadt afsändes derpå famreraren till hufwudstaden för att i prestenkans penfionganstalt anskaffa platå för Hedwig, under namnet af Mäller, dotter till en embetsman. Atta vagar der: efter anlände Hedmia fielf dit, blott ledsagad af fadrens betjent, och seran hennes saker blifwit inburna i hennes rum, for wagnen genast derifrån. Prestenkan war en af dessa samwetsgranna och förståndiga qwinnor, hwilka icke söka bilda de unga flifor man åt vem anförtrott till marionetter i få wäl andligt som kroppsligt hänseende. Twärtom sökte hon göra dem wärdiga teras kommande bestämmelse och med noggrannhet följa deras utweckling. Snart kände fig äfwen Hedwig öfwermåttan lycklig i detta hus. Ehuru skönhet, behag och bildning öfmerträffande fina kamrater, åtnjöt hon dock deras afundålösa wänskap, då hon med sin öfwerlägsenhet förenade så mycken blygsamhet, att ingen deraf fann sig sårad. Och då äfwen prestenkan och hennes dotter wisade fröken Mäller uppriktig aktning och tillgifwenhet, glömde denna nästan att hon mar en förffjuten, den man till och med beröfwat namnet. Under första året skref hon under Millers adress till fin fader och erhöll hwarje gång swar från hos nom. Men plötsligen uteblefwo dessa, och trots alla hennes böner och all hennes klagan, skref han aldrig mer en rad till henne. Efter lång tid anförtrodde den öfwergifna sina bekymmer åt prestfrun och denna sökte lugna henne med förhoppningar. Hedwig be märkte dock att den gamla damen tydligen mar ber