Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1866, sida 2

rättade makan insåg att hennes olycka ej kunde hjelpas och föredrog den utan klagan med möjligaste lugn och tålamod, inneslutande i sitt innersta hjerta sin sorg. Under det Margareta dagligen allt fastare oms slingrade den swage mannen med kärlekens band, lefde Baronessan blott för fin dotter Hedwig, och det oafs brutna umgänget med modren inplanterade i barnets hjerta samma stilla fromhet fom utmärkte modren. Från att wara modrens älskling blef Hedwig för henne en män och förtrogen, för hwilken hon öppnade fitt hjerta, dock utan att i dottrens aktning och kärlek nedsätta den wilseledde fadren. Emellertid dukade den olyckliga, bedragna makan under för sina hemligt anagande sorger och fann slutligen ro i grafwen, då Hedwig nyss fyllt sina femton år. Den otröstliga dottren besökte dagligen den kära hädangångnas hwiloställe och ännn runno hennes tår rar mid minnet af henne, då en dag de famma tocfor, fom nyss ljudat öfwer Falkensteinska familjegrafwen till afsked åt Hedwigs moder, ånyo ljödo wid den stolta Baronens förmälning med den ränkfulla kammarjungfrun. Nu hade den listiga och högmodiga qwinnan i det närmaste hunnit det mål, hwartill hon så länge sträfwat. Hon war nu herrskarinna på det gamla slottet, der hennes förfäder århundraden tjenftgiort fom underhafwande och hade skaffat fig en stolt ädlings namn, Nu gif bennes sträfwan ut på att undanrödja fin aflidna wälgörarinnas dotter, hwars betydliga mödernearf belöpte fig till mer än twå tredje delar af godsets wärde. Redan första dagen efter bröllopet egde mellan Baronen och hans fru det samtal rum, fom mi meds delat. Då Baronen wid middagstiden återwände från utgården, hade Hedwig af fin styfmoder redan fått